Världen efter 11 september
Del 2: Var finns den civiliserade världen?
Barbari är inte oundvikligt
Terroristernas krig kan bli början på en av de blodigaste erorna i
samtidshistorien. Redan samlar sig hundratals miljoner människor. Men
denna framtidsutsikt är inte oundviklig. Scenen är inte begränsad till
de båda sidorna i denna konflikt. Det finns en tredje kraft, en sovande jätte
som kan vända på situationen. Om denna jätte vaknar, kan denna era bli
början på positiva förändringar och förverkligandet av ideal i världen
som mänskligheten hade gett upp under de sista årtiondena av förra århundradet.
Bush, Blair, Khamenei, USA, NATO och politisk islam vet inte att det
verkligen finns en civiliserad mänsklighet, en civiliserad värld, som
skulle kunna resa sig och försvara sig mot terroristernas krig. Trots det
mörker och den terror som de har satt som perspektiv för oss människor,
behöver inte 2000-talet bli det kapitalistiska barbariets århundrade.
Dessa dagar är avgörande.
Medierna återger inte världens verkliga intellektuella och ideologiska
utseende. De ger sin egen version, den dominerande versionen, den härskande
klassens version. En version som passar dem. Militarism, terrorism,
rasism, etnicism, religiös fanatism och profitdyrkan är rubriknyheter
men har ingen orubblig plats djupt nere i medvetandena hos vår tids
folkmajoritet. Även en flyktig blick på världen visar att folkets stora
massor står mer till vänster, är mer altruistiska, mer fredsälskande,
mer för jämlikhet, friare och mer frihetsälskande än regeringarna och
medierna. Människorna på båda sidorna i denna fruktansvärda konflikt
har ingen lust att dansa efter borgarklassens ledares pipa. Den
vapenskramlande amerikanska administrationen inser omedelbart att trots
ett av de mest fasansfulla terroristbrott, trots direktsändningarna om
tusentals människors undergång på ett ögonblick, trots sorgen och
raseriet som gripit tag i var och en som inte sålt sina samveten till något
materiellt intresse, men ändå samma skräckslagna västliga samhälle,
att just dessa människor som dagligen hjärntvättas, just dessa människor
som från morgon till kväll "undervisas" av rasismens och främlingsrädslans
förhärskande ideologi, kräver "varsamhet, opartiskhet, rättvisa
och en genomtänkt reaktion". Mellanösterns folk, som framställs
som nitiska muslimer och medlemmar av den "islamiska
civilisationen" - det må vara i de sjuka medvetanden hos de
klerikala härskarna i Iran och Afghanistan och hos den islamiska rörelsens
diverse shejker eller i CNN:s och BBC:s lyxiga studior - sörjer med USA:s
folk och reser sig i fördömandet av folkmordet den 11 september. Man behöver
inte vara något geni för att inse att majoriteten av Mellanösterns folk
avskyr politisk islam; att väldiga delar av människorna i Västeuropa
och USA är trötta på Israels orättfärdigheter och sympatiserar med
Palestinas förtryckta folk; att majoriteten av de västerländska människorna
vill ha ett slut på sanktionerna mot Irak och kan sätta sig in i tröstlösa
irakiska föräldrars situation som förlorar sina barn på grund av brist
på medicin; att den stora massan av världens anständiga och hederliga människor
inte står på någons sida i kriget mellan Bush och Bin Ladin - gamla vänner
och nutidens rivaler. Den civiliserade mänskligheten har tystats under
propagandans störtflod, hjärntvätt och skrämseltaktik i väst och öst,
men har helt klart inte accepterat denna smörja. Detta är en massiv
kraft. Den kan komma i förgrunden. För mänsklighetens framtid måste
den träda i förgrunden.
Och häri ligger hela svårigheten - att föra fram denna massiva kraft i
förgrunden. I terroristernas krig är stridslinjerna dragna, lägren är
definierade, resurser och styrkor mobiliserade; detta är en omfattande
militär, politisk och diplomatisk konfrontation. Trots alla tvetydigheter
är den intellektuella och politiska ramen för detta krig klar för
ledarna av de båda lägren. I vårt läger, i mänsklighetens läger, som
måste konfrontera detta avskräckande scenario, är dock allt oklart.
Otvivelaktigt växer nu motståndet mot terroristernas krig i olika länder.
Men lika mycket som islamisterna och USA behöver en klar strategi och
teori samt ett enhetligt och genomförbart synsätt, så behöver även
denna folkliga rörelse ett intellektuellt och politiskt baner samt en
serie praktiskt strategiska principer. Olika politiska rörelser, särskilt
de som står på vänsterkanten kommer att eftersträva att vägleda och
leda detta motstånd. Frågan är vilket synsätt som kommer att leda
denna "vänster" själv.
I del I av denna artikel skrev jag att utefter hökarna inom båda polerna
- amerikansk militarism och islamistiska fascister - finns det visserligen
två mer sofistikerade, raffinerade och "respektabla" uppsättningar
av argument till försvar för de båda sidorna i konflikten. Parallellt
med USA-militarism och till stöd för den finns de som lanserar
formuleringen om ett "den civiliserade världens krig mot
terrorismen". Parallellt med mördarna inom den islamiska rörelsen
finns de som rättfärdigar islamisk terrorism med den välbekanta
70-talistiska religiös-nationalistiska och tredjevärldistiska
"antiimperialismen". Men ingen av dessa rationaliseringar kommer
att ha något seriöst inflytande inom människornas motståndsrörelse.
Centerhögerpartier och grupper i väst på ena sidan och kvarlämningarna
av de traditionella vänsterorienterade student-intellektuella från de föregående
decennierna i öst och väst på den andra kommer att bli de huvudsakliga
avnämarna av dessa listiga formuleringar i båda sidornas propagandakrig.
Vad som politiskt och begreppsmässigt skulle kunna få denna potentiellt
kraftfulla rörelse av världens progressiva människor att spåra ur, är
enligt min mening den pacifistiska och gagnlösa liberala åskådningen
och ansträngningar för att bevara status quo (rätt och slätt att försöka
hindra en USA-attack mot Afghanistan) eller status quo ante (att återvända
till tiden för 11 september).
Händelsen den 11 september var inte en isolerad handling av psykotiska
individer utestängda från samhället; det är inte heller USA:s överhängande
militära aktion. Världen före 11 september var inte i jämvikt utan var
snarare i fortsatt rörelse på en urartande väg. Det finns viktiga
ekonomiska, sociala och politiska problem bakom dessa händelser. Dessa
problem har fört världen i denna riktning. Dessa problem och frågor måste
tas itu med. Den 11 september handlar om hur politisk islam tar itu med
dessa frågor. På samma sätt som att föra talibanerna till makten, förstöra
Bagdad, svälta ut Iraks folk, förtrycka Palestinas folk, bomba Belgrad
och nu det "långa kriget mot terrorismen" handlar om hur
kapitalismens ledare i USA och Europa har gripit sig an dessa
underliggande motsägelser. Dagens händelser är momenten i en pågående
och dynamisk situation. Folkens rörelse mot denna framskridande
verklighet kan inte vara en rörelse som uppmanar till lugn och kräver
"Bort med händerna från Afghanistan!". Att mana till fred och
att bevara status quo är inte bara orealistiskt, inte bara utopiskt, utan
också orättvist, icke-progressivt och gagnlöst. Den folkliga motståndsrörelsen
mot terroristernas krig kan bara organiseras runt positiva lösningar på
vår tids kritiska politiska och ekonomiska problem och runt ett aktivt ställningstagande
- inte för att bevara status quo utan snarare för att förändra det. Vi
har haft våra egna självständiga program och lösningar för alla de
problem som förts fram i förgrunden, som till exempel nord/syd-frågan,
den palestinska frågan, frågan om Irak, frågan om politisk islam, frågan
om Afghanistan och Iran, frågan om militarismen och USA:s och NATO:s
hegemonism i den nya världsordningen, frågan om rasism och fästningen
Europa osv. Dessa måste forma programmet och baneret för den folkliga
motståndrörelsen mot terroristernas krig. Detta är skillnaden mellan
oss och fredsförespråkarna och pacifisterna, som inte ser eller är
likgiltiga för splittringarna, motsägelserna och instabiliteten i världen
före 11 september. Om vi hade ett program för att förändra världen före
denna händelse, så innebär ett principiellt ställningstagande i den rådande
situationen att följa samma program i den nya situationen. Vi tänker
inte lämna Afghanistan under oket av talibanernas blodtörstiga gäng, vi
tänker inte leva under ett skjutgalet USA:s välde, vi tänker inte
tolerera politisk islam eller islamiska regeringar i Mellanöstern, vi tänker
inte acceptera palestiniernas statslöshet och deras dagliga
undertryckande. Vi ville inte ha terrorism, vare sig islamisk, självmords-
eller militär, uniformerad och högteknologisk; vi accepterar inte
fattigdomen i hälften av världen; vi vill inte ha fästningar och
baracker runtom i Europa, vi vill inte ge efter för rasism och etnicism.
Varken 11 september-brotten eller NATO:s omedelbart förestående hjälteposer
i Hindu Kush skall få förvandla en aktiv rörelse för att förändra världen
till ett okritiskt och planlöst tillbakadraget sällskap som manar till
fred och tystnad och återvändande till dagen före.
Den "humanitära" och "fredsfrämjande" rörelsen är
inte rätta svaret på dagens situation. Men denna rörelses inflytande, särskilt
bland vanligt folk i det västliga samhället är extremt utbredd på
grund av människors tro på ickevåld, humanism och deras spontana försiktighetskänsla.
Denna hållning fördömer USA:s intervention i Afghanistan, men undandrar
sig sin ansvarighet för att bekämpa talibanernas styre. Den fördömer
rasism och hets mot muslimer men ser inget skäl att utöva påtryckningar
mot USA och Israel till försvar för det palestinska folket. Denna hållning
önskar Jack Straw framgång i sin resa till Iran så att denna pol för
islamisk terrorism förhoppningsvis kan tämjas och pacificeras, trots det
faktum att denna politik stärker dessa vargars härskande över folket i
Iran. Denna hållning försvarar medborgerliga rättigheter för muslimer
i europeiska länder men för att då hindra spänning tillbakavisar och
motsätter sig kritik mot den islamiska slöjan och kvinnors brist på rättigheter
inom islam och islamiska samhällen. Denna hållning vädjar till alla att
dra sig tillbaka och lämna situationen som den var förut. Om denna rörelse
får dominera missnöjda människors medvetanden och handlingar, så
kommer den civiliserade mänskligheten att överlämna scenen till västliga
och östliga terrorister. Om det verkligen ska finnas en framtid, så
ligger det i att skapa en aktiv, progressiv och frihetsälskande politik i
folkens främsta led. Detta är kommunisters plikt. Nya kommunister. Marx
kommunister. Detta är vår uppgift.
I del III ska jag behandla grunderna för en aktiv politik mot
terroristernas krig. Men det är nödvändigt att kort ta itu med dagens
mest pressande fråga, vilken är USA:s nära förestående attack mot
Afghanistan. 99 procent av människorna i världen vet om och kan tydligt
förklara varför USA:s militära attack mot Afghanistan och även
gripandet och/eller dödandet av Bin Ladin, som är det deklarerade målet
för denna operation och förefaller tekniskt mycket osannolik, inte ens
minskar faran för islamistisk terrorism mot USA och Storbritannien utan
snarare i stor skala ökar den. Det står helt klart att regeringarna i
USA och Storbritannien själva är medvetna om dessa fakta. Men de tycks
betrakta ett Hollywood- eller James Bond-äventyr lättare att förse
folket med. En galen ensam miljonär eller gangster i en avlägsen del av
världen - Saddam, Milosevic, Bin Ladin osv - tänker förstöra
civilisationen och amerikanska hjältar skickas bort för att rädda världen.
Men deras egna analyser visar att politisk islam och islamisk terrorism
inte har något centralt högkvarter, förenat kommando och en hierarkisk
organisation; det är en internationell rörelse sammansatt av
regeringsorgan och -cirklar, olika organisationer, nätverk och cirklar,
vilka är sammanvävda av en rad officiella och inofficiella relationer,
som en underjordisk rörelse, med omfattande grad av initiativ på den
lokala nivån. För väst är intåget i Afghanistan starten på en mer
vidsträckt militär och politisk kampanj. Tillfångatagande eller dödande
av Bin Ladin och utförandet av någon sorts amerikansk hämnd skulle
naturligtvis minska brådskan för vidare militära operationer för
USA-administrationen och lugna den amerikanska hemmascenen fram till och
endast fram till nästa islamistiska terroristattack. Men detta är ett
litet steg i ett vidare, militärt och politiskt utspel i Mellanöstern,
vars eventuella utsträckning ännu inte avslöjats. När allt kommer
omkring är detta en kraftmätning med politisk islam, dvs den reaktionära
rörelse som väst själv fann i Mellanöstern-samhällets periferier och
förde fram för att konfrontera den vänster som utvecklades i dessa länders
framskridande kapitalism såväl som att sätta press på Östblocket.
Denna maktkamp skulle kunna förbli begränsad, men i och med politiska
islams och den islamiska terrorismens ocentraliserade och extrema natur,
är det mer sannolikt att det kommer att leda till en mer fundamental och
total konfrontation. Politisk islam kan emellertid inte överleva i Mellanöstern
utan västligt stöd, för att nu inte nämna i en konfrontation med väst.
Så långt är intensifieringen av kampen mellan sekularister och
islamister i Pakistan samt återupplivandet av khatamiterna och återtagandet
och upptrappningen av fraktionell maktkamp mellan Irans islamiska härskare
en indikation på att slaget mellan väst och politisk islam skulle kunna
fungera som en utlösare för viktiga förändringar i maktbalansen inom
de borgerliga fraktionerna i Mellanöstern till nackdel för islamisterna.
Vad skulle kunna sägas om USA:s angrepp på Afghanistan? Är "Bort
med händerna från Afghanistan" ett progressivt och principiellt ställningstagande?
Afghanistans folk och dess opposition kommer att säga er annat. Utsikten
till ett fall för talibanerna, ett gäng av mördare och droghandlare,
har sporrat politiska krafter i Afghanistan. Kravet på att störta
talibanerna är ett humant och progressivt krav. Vi får inte tillåta att
den legitima och rättrådiga oppositionen mot amerikansk militarism
tolkas som att överlämna Afghanistan i talibanernas händer. Detta är
ett levande exempel på det inkorrekta och otillräckliga i uppmaningen
till lugn och försvarandet av status quo. Afghanistans folk har väntat i
en livstid på talibanernas fall. Otvivelaktigt kommer USA inte att gå in
i Afghanistan för att befria detta land. De förde talibanerna till
makten. Den här gången kommer de kanske att försvaga den men de facto
acceptera dess existens. De har lovat (Pakistans härskare) general
Musharraf att Afghanistans nästa regering ska bli till Pakistans belåtenhet.
De ska avlägsna dessa odjur och ersätta dem med andra av samma släkte.
Det principiella ställningstagandet är att delta i störtandet av
talibanerna sida vid sida med Afghanistans folk och progressiva opposition
samt kämpa för upprättandet av en regering vald av detta lands folk.
Detta måste påtvingas väst, USA och FN. Varje attack av USA:s och dess
allierades styrkor mot civila i Afghanistan och förstörandet av städer,
byar, infrastruktur och folkets livsuppehälle måste fördömas. Varje
ansats till att påtvinga Afghanistans folk andra gäng genom mygel mellan
USA, Pakistan, Iran och varje annan stat fördöms. Men störtandet av
talibanerna gnom utländska arméer är inte i sig fördömliga.
Talibanernas regering i Afghanistan är inte legitim. Den måste störtas.
Frågan gäller vilken regering som ska ersätta dem och den garanti
Afghanistans folk måste ha angående sina rättigheter och möjligheter
att besluta om det politiska systemet i sitt land.
Mansoor Hekmat
Översättning från engelska av Raul Blücher
m-hekmat.com #2010sv
|